Jag måste hålla saker flytande. Sitter på vårt företag, tom i blicken. Siffror, mail, högar som växer. Måste få allt att fungera trots att inget inom mig känns helt. Ständigt beredd på att det ska bli värre, sover dåligt. Lyssnar på gnisslande tänder, prat i sömnen och känner hennes späda lilla kropp rycka. Dessa ryckningar, de oroar mig. Är det medicinen? Ska jag ringa vården och fråga imorgon? Hur ska frukosten bli? Vad ska jag laga för lunch som kanske går lite enklare för henne att äta? Jag är så trött men tankarna snurrar snabbt. Jag tittar på klockan, bara två timmar kvar sedan är det morgon.

Jag är sjukskriven, eller jag ”vabbar” rättare sagt. Vård av barn på obestämd tid, anorexi är en allvarlig och livshotande sjukdom som ger EN förälder rätt till obegränsat antal dagar med ersättning. Även om det gått två månader sedan jag skickade in till försäkringskassan så har jag inte fått några pengar eller ens hört något om ansökan. Tacksam över att vi klarar oss ändå. Men en ensamstående förälder, hur hade det gått för dem i samma situation?

Två bättre dagar har passerat, hon har varit på marknad med några vänner. Åkt karusell med vind i håret. Små små bitar av hennes innersta har kommit tillbaka. Vågar inte hoppas, kanske slår det snart om och blir värre än någonsin. Vi har varit där innan…

På yoga, kikar på henne mest hela tiden. Hon blundar och ser ut att helt gå inåt i sig själv. Tänk om jag själv haft den insikten när jag var tonåring. Hade förmodligen hanterat saker i mitt vuxna liv helt annorlunda då. Samtidigt som det gör så ont i mig att hon ska behöva möta detta mörker så här tidigt i sitt liv. Hon är för ung, bara ett barn. Men det väcker ändå något inom mig, hon kommer att bli en stark kvinna. Denna hårda läxa kommer att öppna vägar för henne, någon vill lära henne något.

Panikångest attackerna avlöser varandra. Jag tar ett steg tillbaka från behandlingsplanen, försöker att förhindra panikångesten och dämpa all stress och oro. Det medför att jag inte får i henne ordinerad mat, undervikten ökar och vården är missnöjd med mig som förälder. Vi får en starkare medicin utskriven… Jag vill inte ge den till henne, men alternativet är värre. Hon lider av sitt mående. Anorexin känns starkare än någonsin. Det går på fel håll men just nu klarar jag inte av att både vara den som framkallar stark ångest och sedan trösta. Känns helt fel inom mig. Känner mig trött, hopplös och hjälplös.

Utdrag ur min dagbok, blandat med reflektioner.

Tack till dig som läser. Kram Mamma❤️

Det viktiga är inte hur många gånger du faller, utan att du fortsätter att resa dig.

Två ord med helt olika betydelse, men känslan av hopp eller förtvivlan ligger nära varandra. Att kastas mellan dessa två tar på krafterna, vi befinner oss där just nu. Flera gånger varje dag så kastas vi från det ena till det andra. En måltid går okej, i nästa stund hittar jag henne gråtandes i en hög på golvet. Så mycket ilska och ledsamhet som måste ut, sen kommer skulden och skammen. Jag försöker trösta och be henne att inte ha dåligt samvete. Även jag gråter, är så trött på sjukdomen som är helt ologisk. Väger varje ord jag säger men når inte fram eller så blir det fel.

Dagen vi besöker BUP och dagarna efter är alltid oroliga. Hon känner sällan att får beröm, mer mat, mer mat, mer mat är det enda hon hör. Jag kan till viss del hålla med, hon gör framsteg och kämpar så. Men huvudet hinner inte med… Vi har frågat om mer samtalsstöd flera gånger, men vi får inte den hjälpen. Missförstå inte, vi får annan hjälp och vi är tacksamma för det. Men ansvaret ligger väldigt mycket på mig och hennes pappa. FBT Familjebaserad Behandling, en terapiform som är särskilt anpassad för behandling av barn med ätstörningar. Den bygger på att föräldrarna blir coachade av personal på sjukhuset (i vårt fall ca 15-30 min per vecka). Behandlingen sker i hemmet, den kräver att en förälder hela tiden är aktivt engagerad och kontrollerar varje måltid. Vi finns nära för att trösta, lyssna och visa medkänsla. Men den här sjukdomen är lömsk och det tar tid att förstå vad det är som triggar den. Dessutom är det så olika hur den sätter sig, jag har pratat med vänner vars barn har drabbats och en del igenkänning finns men en del symptom är väldigt olika. Så att vi dessutom ska fungera som samtalsstöd känner jag är lite övermäktigt, varken jag eller pappan har den kunskapen. Nu har vi sökt hjälp på egen hand, får betala detta privat och köra 10 mil enkel resa. Än en gång, vi både KAN och VILL göra detta för dotter. Men tycker ändå det är fel…

Ordinationen vi fick denna vecka är att öka portionerna, utsätta för nya maträtter, exponera för nya situationer och minska undervikten. Verkligheten innehåller mycket ångest som vi försöker dämpa med att titta på TV eller spela spel när vi äter, illamående och kräkningar, bråk, tystnad, ilska, tårar. Ensamheten jag känner för att klara av detta är svår att beskriva. Men det måste gå, alternativ finns inte. Hopp & Förtvivlan.

Kram trött mamma❤️

Ångesten som ätstörningen bär med sig. Den är med mig överallt, vart jag än går. Har jag tur kan jag få slippa den någon timme, men då är den oftast dubbelt så stark timmen efter.

Ångesten efter ett besök på BUP är för mig alltid extra stark. Och idag var dagen jag varit orolig för hela veckan.
Jag har nu nått mitt första delmål.

Om jag ska vara ärlig känns det sådär. Ätstörningen börjar tappa allt mer av den kontroll jag så länge hållit fast vid, men det känns även som att min trygghet sakta börjar försvinna.
Var ska jag hitta trygghet nu? Vad kommer egentligen hända nu?
Dessas frågor surrar i huvudet när man står där på vågen och uppfattar viktuppgången. Att stå där och möta förändringen är en tom känsla inom mig. Jag som så länge kämpat för att detta inte skulle hända, har just nu precis hänt. Att det här egentligen är något positivt har jag just i stunden svårt att ta in.

När vi sedan samlas för att prata kring viktuppgången och planering framöver ska även matintaget öka, eftersom att de tycker att utvecklingen går för långsamt. Denna kombination blir helt enkelt för mycket för mig. Ungefär som att ätstörningen förlorar på två delar. Både förändringen jag inte kände mig redo för plus ökat matintag.
När jag går ut från BUP blir allting runt omkring sådär mörkt och grått, världen krymper och det ända som finns plats i hjärnan är maten, planeringen och kontrollen.
Är det detta de menar med att ta tillbaka sitt liv? Är det detta som ska ge mig frihet och glädje?
Just nu är det svårt att se. Men det är bara att fortsätta kämpa.
Och om jag inte är lycklig än, då har jag nog inte nått slutet.

Just nu och här idag känns det skit. Men jag måste påminna mig själv om hur långt jag kommit. Jämför jag med för 10 veckor sen när jag hade varit på BUP var det nog ännu mer skit faktiskt.
För att ge er en uppfattning om hur kvällen efter ett BUP besök kunde kännas för mig för några veckor sen tänkte jag nedan dela med mig av ett utdrag ur min dagbok:

Idag har jag varit på BUP och det gick skit. Matschemat behöver tydligen förändras.
Jag fick en panikångestattack när jag kom hem. Jag är så trött på detta och vill verkligen bli frisk, samtidigt som jag inte vill ändra eller släppa på kontrollen.
Jag har släppt hela mitt liv pågrund av detta så vad ska jag göra när jag inte har kontrollen över maten?
Jag har fått en ny medicin som ska hjälpa mot ångest och få mig att sova lättare, då jag knappast kan sova längre.
Nu ska jag ner och äta kvälls fika och jag känner ångest svämma över mig. Jag orkar inte leva detta liv längre, men jag känner ingen makt för att kunna ändra på det.
– Utdrag ur min dagbok några veckor in i behandlingen

Kram dotter❤️

Dessa känslor är några av de känslor jag som drabbad bär på varje dag. Mitt i det värsta, är det dessa känslor som kommer ifatt mig. Hur kan jag göra såhär? Är något fel på mig?!

Ännu en dag som inte gick som tänkt. Igår gick det lite lite lättare så det var väl på tiden att få en rejäl boxning i magen idag.
Mamma väcker mig, jag får exakt samma frukost med exakt samma bröd, skinka, lika många gurkskivor och samma fil och müsli i hopp om att hålla ätstörningen nåt så nära lugn och få börja dagen på bästa sätt.
Hon berättar om hennes två förslag på aktiviteter för dagen, precis som jag önskat kvällen innan.
Det ena förslaget är att åka till havet och ta förmiddags fikan och sedan åka till mitt favoritställe och äta lunch, det andra förslaget är att hitta på med lite sysslor hemma omkring. Hon försöker göra det bästa för mig.
Jag vill ju vara normal, jag vill ju kunna leva. Jag bestämmer mig för att vi ska åka iväg, trots att ätstörningen vill hindra mig.
Men jag precis som alla andra dagar förstör allting. Ångesten är med mig hela vägen i bilen, under hela tiden vi är iväg och mamma får gå runt med en ledsen och deppig dotter, precis som vanligt.
Jag är världens hemskaste människa, en riktig glädjedödare. Alla försöker hela tiden göra det bästa för mig, särskilt mamma och pappa men jag är bara där och dödar hela familjens stämmning.
Under denna hemska dag får jag även frågan ”Vill du verkligen bli frisk?”
Den frågan gjorde inte dagen bättre. Hela tiden har jag ätstörningen där i huvudet, den ständiga kampen, rösten som säger de mest hemska sakerna i världen till mig. Friska jag, glada jag försöker kompensera med mitt ätstörda jag, deprimerade jag för att på något sätt försöka hitta en väg till det friska livet, men uppenbarligen är den väg inte rätt för jag är så pass sjuk att inte ens mitt friska jag kan tänka klart.
– Utdrag ur min dagbok, mitt i det värsta

Skriver detta i hopp om att du som drabbad ska känna dig lite mindre ensam. Det är enormt tungt att gå runt bärandes på denna skam sjukdomen bär med sig. Jag önskar därför att du som känner igen dig i detta nu känner dig lite mindre ensam.

Kram dotter❤️

Jag börjar tappa greppet, vår tillvaro blir snävare och snävare. Jag klarar inte att stå emot, vad är jag för mamma? En mamma som inte kan övertyga mitt barn att äta?

Utanför fönstret skiner solen, våra vänner semestrar, grillar och äter glass. Vi lever efter ett strikt matschema och ställer klockan varje kväll. Försöker att hitta något litet varje dag som påminner om det vanliga livet, rädd att den sista biten av bron raseras.

Anorexin har tagit makten i vårt hus. Den sprider rädsla, oro och ångest. Det finns nästan inga lugna stunder där vi får känna ro, då kommer anorexin fram och förstör. Letar fel, skapar konflikter och dränerar oss alla. Den bor i en älskad flicka, dotter, syster och vän.

Vi ska blanda pulver i maten, vi ska övertala och tvinga. Tårar rinner, blickar talar, besvikelse och frustation. Anorexin bryter inte bara ner henne, den bryter ner oss. Den förhandlar om allt och lurar oss alla.

Vården säger att det finns inte råd att missa något, vår uppgift är att få henne att äta sex måltider per dag. Det framkallar attacker av panikångest, hon skakar och hyperventilerar. Ansiktsdrag som jag aldrig sett… Rädslan hos mig är så stark nu. Jag försöker hålla om henne. ”Andas ner i magen” säger jag. Så småningom klingar det av och hon ber mig att gå. Jag vågar inte lämna rummet, sätter mig på golvet och tårarna rinner. Hon säger: ”Jag klarar inte ångesten mamma, jag vill inte leva om jag ska ha sådan ångest”

Utdrag ur min dagbok, mitt i det mörkaste.

Det har gått en tid sen jag skrev texterna ovan, hon mår bättre. Några timmar i skolan varje dag och hennes humor är tillbaka. Hon skrattar och ler så att det syns i hennes blick. Hon drömmer om framtiden och planerar. Hon är så ödmjuk, vill hjälpa andra. Men hon kämpar fortfarande varje dag, ibland vid varje måltid. Den där elaka rösten lämnar henne inte ifred och det gör så ont i mig att hon inte ser allt det fina som vi andra ser. Jag kommer att kämpa för att hon ska bli fri, fri från anorexin och ätstörda tankar.

Tack till dig som läser, kram mamman❤️

Det finns ingen som väljer att drabbas av en ätstörning, men det finns alltid ett val att kämpa för det friska.

”Jag förstår inte detta, hon som är så klok”, ”Jag fattar inte, det är väl bara att äta?”, ”Hon måste skärpa sig nu”. Detta är bara några av de kommentarer min mamma fått till sig kring mig. Det är oroväckande att man som vuxen människa slänger ur sig dessa kommentarer.
Det som har hjälpt mig för att inte ta åt mig av alla kommentarer är precis som min mamma säger: ”de är inte till för att såra utan på grund av okunskap”.

En vanlig missuppfattning är att ätstörningen är självförvållad, att personen väljer ätstörningen för att få uppmärksamhet. Man ser personen som krånglig och egoistisk. Även om det kan se ut som ett val så är det mer komplext än så. Själva drivkraften bakom sjukdomen handlar sällan om mat i sig, utan snarare om att hantera svåra känslor, uppnå kontroll och reglera sin självkänsla.

Hos de flesta människor utlöser svält en stark signal att äta, men hos personer med sårbarhet för anorexi kan svälten istället dämpa ångest. När en strikt diet väl har kickat igång förändras hjärnans kemi (bland annat signalsubstanserna: serotonin och dopamin), vilket gör att svälten i sig blir beroendeframkallande.
Forskning visar att det finns en stark fysiologisk sårbarhet i botten. Om det finns ätstörningar, ångestsyndrom eller depression i släkten ökar risken att drabbas.

Yttre omständigheter som skönhetsideal fungerar ibland som en utlösande faktor, men det kan även vara en stressig eller övermäktig period vid en stor livsförändring som kan göra att man tar kontrollen över maten och kalorierna som en hanteringsmekanism. Det ger en känsla av trygghet och kontroll över känslorna.

I mitt fall var det en stor livsförändring som utlöste min anorexi. En allvarlig skada inklusive operation var den största faktorn. Det är var en sådan förändring och begränsning som fick mig att söka den (falska) trygghet och kontroll maten gav mig. Som aktiv tonåring till att inte kunna gå blev det för mig en stor livsförändring som ledde till nedstämdhet, sänkt aptit och förlorad självkänsla. Istället för att dela med mig om jobbiga känslor till vänner och familj valde jag att hålla det inom mig och låta kontrollen över maten hantera det. Att denna historia på något sätt skulle göra mig till en person som har valt att drabbas av anorexi är enligt mig inte rättvist.

Än en gång, om du mår dåligt eller har liknande bekymmer ber jag dig att prata med någon, desto tidigare du tar hjälp desto lättar är det att ta sig tillbaka till ett friskt liv. Ingen kan klara sig ur denna hemska sjukdom på egen hand.
Jag tillsammans med hjälp från mina föräldrar har valt att kämpa för att bli frisk, vilket är ett val jag behöver göra varje dag.

Kram dotter❤️

Ingenting är sig likt, vem är jag? Vad har jag gjort?
Jag har precis blivit diagnostiserad med anorexi nervosa – en av de allvarligaste psykiatriska sjukdomarna. Hur gick det här egentligen till?

Jag kunde knappt inse det som precis har hänt. Hur kunde folk märka?!
Det här var ju bara något som skedde inom mig, inget som någon någonsin skulle märka.
Ingen skulle ju upptäcka det. Jag och ätstörningen skulle vara ensamma för alltid.

Men nu var verkligheten förändrad. Varje dag blev till en kamp, en kamp där jag tvingades slita mig från anorexin. Det kändes som att slitas från sin tryggaste punkt, för det var just vad anorexin var – min trygga punkt. Det var den jag vände mig till när något blev jobbigt eller när jag kände mig ensam. Nu skulle jag behöva lära mig möta allt det där utan att låta anorexin bestämma åt mig.

Det som tidigare hade varit något som bara pågick inom mig blev plötsligt något som andra också skulle ha koll på. Nu var det på riktigt. Vårdcentral, sjukhus och familj kopplades in. Frågor ställdes, saker skulle följas upp och människor ville veta hur jag mådde. Anorexin var i rampljuset, och tog nästan över hela min identitet.

Jag tror det svåraste var att jag inte längre kunde skilja på mig själv och anorexin. Jag hade börjat se anorexin som en del av den jag var.
Och varför alla blandade sig i, var inget jag kunde förstå. De ville förändra något som jag själv inte var redo att släppa taget från. Och eftersom anorexin bor inom mig så var det mig alla var emot.

Tankar från början av min sjukdomstid.
Känner du igen dig det minsta, uppmanar jag dig till att söka hjälp.

Kram dotter❤️

Små stunder av ro varvas med oro och hjälplöshet. Dagarna flyter ihop, försöker hitta rutiner och hålla fast vid dem. Det finns ett monster i vårt liv.

Dagarna går jag lagar mat, tröstar och bäddar ner. Monstret finns men jag har nog övertaget. Det finns små glimtar i hennes ögon, jag lever för dem. Jag söker och läser allt jag kommer över.
Utdrag ur min dagbok, dessa ord är skrivna precis i början av behandlingen.

Nu har det gått några månader och vi är på en annan plats, när jag tänker tillbaka så känner jag mig naiv. Kunde inte tänka mig vad som väntade och hur svårt detta skulle bli.

Vill tipsa om en bok som hjälpte mig mycket i början:
Föräldraguiden vid ätstörningar, Hjälp ditt barn till ett friskt liv med Evelina Linder.

Kram mamma❤️

Vi är så glada att just du hittat hit. I denna blogg kommer vi dela med oss av våra erfarenheter kring sjukdomen anorexia nervosa. Vi som skriver är mamma (närstående) och dotter (drabbad). Vi skriver anonymt eftersom vi befinner oss mitt i sjukdomen, vi vill även vara tydliga med att vi inte har någon professionell utbildning i ämnet. Syftet med bloggen är att minska den enorma ensamhetskänslan som sjukdomen bär med sig för både drabbad och närstående. Ni kommer få ta del av våra tankar, råd och utdrag ur våra dagböcker. Med denna blogg hoppas vi kunna hjälpa andra och få er att känna er mindre ensamma.

Fakta – anorexia nervosa Anorexi är en ätstörning. Den innebär att du försöker svälta dig för att gå ner i vikt, trots att du väger mindre än vad som är hälsosamt för din längd och ålder. Anorexi kan vara livshotande om du inte får behandling. De flesta som får behandling blir friska. (Källa: 1177)

Vi uppmanar alla som är drabbade av en ätstörning att söka hjälp. Prata med en vuxen i din närhet, sök vård via vårdcentralen/ BUP. Vi tipsar även om Frisk och Fri och Tjejzonen.

Kram mamma & dotter❤️