Jag måste hålla saker flytande. Sitter på vårt företag, tom i blicken. Siffror, mail, högar som växer. Måste få allt att fungera trots att inget inom mig känns helt. Ständigt beredd på att det ska bli värre, sover dåligt. Lyssnar på gnisslande tänder, prat i sömnen och känner hennes späda lilla kropp rycka. Dessa ryckningar, de oroar mig. Är det medicinen? Ska jag ringa vården och fråga imorgon? Hur ska frukosten bli? Vad ska jag laga för lunch som kanske går lite enklare för henne att äta? Jag är så trött men tankarna snurrar snabbt. Jag tittar på klockan, bara två timmar kvar sedan är det morgon.
Jag är sjukskriven, eller jag ”vabbar” rättare sagt. Vård av barn på obestämd tid, anorexi är en allvarlig och livshotande sjukdom som ger EN förälder rätt till obegränsat antal dagar med ersättning. Även om det gått två månader sedan jag skickade in till försäkringskassan så har jag inte fått några pengar eller ens hört något om ansökan. Tacksam över att vi klarar oss ändå. Men en ensamstående förälder, hur hade det gått för dem i samma situation?
Två bättre dagar har passerat, hon har varit på marknad med några vänner. Åkt karusell med vind i håret. Små små bitar av hennes innersta har kommit tillbaka. Vågar inte hoppas, kanske slår det snart om och blir värre än någonsin. Vi har varit där innan…
På yoga, kikar på henne mest hela tiden. Hon blundar och ser ut att helt gå inåt i sig själv. Tänk om jag själv haft den insikten när jag var tonåring. Hade förmodligen hanterat saker i mitt vuxna liv helt annorlunda då. Samtidigt som det gör så ont i mig att hon ska behöva möta detta mörker så här tidigt i sitt liv. Hon är för ung, bara ett barn. Men det väcker ändå något inom mig, hon kommer att bli en stark kvinna. Denna hårda läxa kommer att öppna vägar för henne, någon vill lära henne något.
Panikångest attackerna avlöser varandra. Jag tar ett steg tillbaka från behandlingsplanen, försöker att förhindra panikångesten och dämpa all stress och oro. Det medför att jag inte får i henne ordinerad mat, undervikten ökar och vården är missnöjd med mig som förälder. Vi får en starkare medicin utskriven… Jag vill inte ge den till henne, men alternativet är värre. Hon lider av sitt mående. Anorexin känns starkare än någonsin. Det går på fel håll men just nu klarar jag inte av att både vara den som framkallar stark ångest och sedan trösta. Känns helt fel inom mig. Känner mig trött, hopplös och hjälplös.
Utdrag ur min dagbok, blandat med reflektioner.
Tack till dig som läser. Kram Mamma❤️
Det viktiga är inte hur många gånger du faller, utan att du fortsätter att resa dig.
Lämna ett svar