Två ord med helt olika betydelse, men känslan av hopp eller förtvivlan ligger nära varandra. Att kastas mellan dessa två tar på krafterna, vi befinner oss där just nu. Flera gånger varje dag så kastas vi från det ena till det andra. En måltid går okej, i nästa stund hittar jag henne gråtandes i en hög på golvet. Så mycket ilska och ledsamhet som måste ut, sen kommer skulden och skammen. Jag försöker trösta och be henne att inte ha dåligt samvete. Även jag gråter, är så trött på sjukdomen som är helt ologisk. Väger varje ord jag säger men når inte fram eller så blir det fel.
Dagen vi besöker BUP och dagarna efter är alltid oroliga. Hon känner sällan att får beröm, mer mat, mer mat, mer mat är det enda hon hör. Jag kan till viss del hålla med, hon gör framsteg och kämpar så. Men huvudet hinner inte med… Vi har frågat om mer samtalsstöd flera gånger, men vi får inte den hjälpen. Missförstå inte, vi får annan hjälp och vi är tacksamma för det. Men ansvaret ligger väldigt mycket på mig och hennes pappa. FBT Familjebaserad Behandling, en terapiform som är särskilt anpassad för behandling av barn med ätstörningar. Den bygger på att föräldrarna blir coachade av personal på sjukhuset (i vårt fall ca 15-30 min per vecka). Behandlingen sker i hemmet, den kräver att en förälder hela tiden är aktivt engagerad och kontrollerar varje måltid. Vi finns nära för att trösta, lyssna och visa medkänsla. Men den här sjukdomen är lömsk och det tar tid att förstå vad det är som triggar den. Dessutom är det så olika hur den sätter sig, jag har pratat med vänner vars barn har drabbats och en del igenkänning finns men en del symptom är väldigt olika. Så att vi dessutom ska fungera som samtalsstöd känner jag är lite övermäktigt, varken jag eller pappan har den kunskapen. Nu har vi sökt hjälp på egen hand, får betala detta privat och köra 10 mil enkel resa. Än en gång, vi både KAN och VILL göra detta för dotter. Men tycker ändå det är fel…
Ordinationen vi fick denna vecka är att öka portionerna, utsätta för nya maträtter, exponera för nya situationer och minska undervikten. Verkligheten innehåller mycket ångest som vi försöker dämpa med att titta på TV eller spela spel när vi äter, illamående och kräkningar, bråk, tystnad, ilska, tårar. Ensamheten jag känner för att klara av detta är svår att beskriva. Men det måste gå, alternativ finns inte. Hopp & Förtvivlan.
Kram trött mamma❤️
Lämna ett svar