Det finns ingen som väljer att drabbas av en ätstörning, men det finns alltid ett val att kämpa för det friska.
”Jag förstår inte detta, hon som är så klok”, ”Jag fattar inte, det är väl bara att äta?”, ”Hon måste skärpa sig nu”. Detta är bara några av de kommentarer min mamma fått till sig kring mig. Det är oroväckande att man som vuxen människa slänger ur sig dessa kommentarer.
Det som har hjälpt mig för att inte ta åt mig av alla kommentarer är precis som min mamma säger: ”de är inte till för att såra utan på grund av okunskap”.
En vanlig missuppfattning är att ätstörningen är självförvållad, att personen väljer ätstörningen för att få uppmärksamhet. Man ser personen som krånglig och egoistisk. Även om det kan se ut som ett val så är det mer komplext än så. Själva drivkraften bakom sjukdomen handlar sällan om mat i sig, utan snarare om att hantera svåra känslor, uppnå kontroll och reglera sin självkänsla.
Hos de flesta människor utlöser svält en stark signal att äta, men hos personer med sårbarhet för anorexi kan svälten istället dämpa ångest. När en strikt diet väl har kickat igång förändras hjärnans kemi (bland annat signalsubstanserna: serotonin och dopamin), vilket gör att svälten i sig blir beroendeframkallande.
Forskning visar att det finns en stark fysiologisk sårbarhet i botten. Om det finns ätstörningar, ångestsyndrom eller depression i släkten ökar risken att drabbas.
Yttre omständigheter som skönhetsideal fungerar ibland som en utlösande faktor, men det kan även vara en stressig eller övermäktig period vid en stor livsförändring som kan göra att man tar kontrollen över maten och kalorierna som en hanteringsmekanism. Det ger en känsla av trygghet och kontroll över känslorna.
I mitt fall var det en stor livsförändring som utlöste min anorexi. En allvarlig skada inklusive operation var den största faktorn. Det är var en sådan förändring och begränsning som fick mig att söka den (falska) trygghet och kontroll maten gav mig. Som aktiv tonåring till att inte kunna gå blev det för mig en stor livsförändring som ledde till nedstämdhet, sänkt aptit och förlorad självkänsla. Istället för att dela med mig om jobbiga känslor till vänner och familj valde jag att hålla det inom mig och låta kontrollen över maten hantera det. Att denna historia på något sätt skulle göra mig till en person som har valt att drabbas av anorexi är enligt mig inte rättvist.
Än en gång, om du mår dåligt eller har liknande bekymmer ber jag dig att prata med någon, desto tidigare du tar hjälp desto lättar är det att ta sig tillbaka till ett friskt liv. Ingen kan klara sig ur denna hemska sjukdom på egen hand.
Jag tillsammans med hjälp från mina föräldrar har valt att kämpa för att bli frisk, vilket är ett val jag behöver göra varje dag.
Kram dotter❤️
Lämna en kommentar