När verkligheten förändrades

Ingenting är sig likt, vem är jag? Vad har jag gjort?
Jag har precis blivit diagnostiserad med anorexi nervosa – en av de allvarligaste psykiatriska sjukdomarna. Hur gick det här egentligen till?

Jag kunde knappt inse det som precis har hänt. Hur kunde folk märka?!
Det här var ju bara något som skedde inom mig, inget som någon någonsin skulle märka.
Ingen skulle ju upptäcka det. Jag och ätstörningen skulle vara ensamma för alltid.

Men nu var verkligheten förändrad. Varje dag blev till en kamp, en kamp där jag tvingades slita mig från anorexin. Det kändes som att slitas från sin tryggaste punkt, för det var just vad anorexin var – min trygga punkt. Det var den jag vände mig till när något blev jobbigt eller när jag kände mig ensam. Nu skulle jag behöva lära mig möta allt det där utan att låta anorexin bestämma åt mig.

Det som tidigare hade varit något som bara pågick inom mig blev plötsligt något som andra också skulle ha koll på. Nu var det på riktigt. Vårdcentral, sjukhus och familj kopplades in. Frågor ställdes, saker skulle följas upp och människor ville veta hur jag mådde. Anorexin var i rampljuset, och tog nästan över hela min identitet.

Jag tror det svåraste var att jag inte längre kunde skilja på mig själv och anorexin. Jag hade börjat se anorexin som en del av den jag var.
Och varför alla blandade sig i, var inget jag kunde förstå. De ville förändra något som jag själv inte var redo att släppa taget från. Och eftersom anorexin bor inom mig så var det mig alla var emot.

Tankar från början av min sjukdomstid.
Känner du igen dig det minsta, uppmanar jag dig till att söka hjälp.

Kram dotter❤️