Ångesten som ätstörningen bär med sig. Den är med mig överallt, vart jag än går. Har jag tur kan jag få slippa den någon timme, men då är den oftast dubbelt så stark timmen efter.
Ångesten efter ett besök på BUP är för mig alltid extra stark. Och idag var dagen jag varit orolig för hela veckan.
Jag har nu nått mitt första delmål.
Om jag ska vara ärlig känns det sådär. Ätstörningen börjar tappa allt mer av den kontroll jag så länge hållit fast vid, men det känns även som att min trygghet sakta börjar försvinna.
Var ska jag hitta trygghet nu? Vad kommer egentligen hända nu?
Dessas frågor surrar i huvudet när man står där på vågen och uppfattar viktuppgången. Att stå där och möta förändringen är en tom känsla inom mig. Jag som så länge kämpat för att detta inte skulle hända, har just nu precis hänt. Att det här egentligen är något positivt har jag just i stunden svårt att ta in.
När vi sedan samlas för att prata kring viktuppgången och planering framöver ska även matintaget öka, eftersom att de tycker att utvecklingen går för långsamt. Denna kombination blir helt enkelt för mycket för mig. Ungefär som att ätstörningen förlorar på två delar. Både förändringen jag inte kände mig redo för plus ökat matintag.
När jag går ut från BUP blir allting runt omkring sådär mörkt och grått, världen krymper och det ända som finns plats i hjärnan är maten, planeringen och kontrollen.
Är det detta de menar med att ta tillbaka sitt liv? Är det detta som ska ge mig frihet och glädje?
Just nu är det svårt att se. Men det är bara att fortsätta kämpa.
Och om jag inte är lycklig än, då har jag nog inte nått slutet.
Just nu och här idag känns det skit. Men jag måste påminna mig själv om hur långt jag kommit. Jämför jag med för 10 veckor sen när jag hade varit på BUP var det nog ännu mer skit faktiskt.
För att ge er en uppfattning om hur kvällen efter ett BUP besök kunde kännas för mig för några veckor sen tänkte jag nedan dela med mig av ett utdrag ur min dagbok:
Idag har jag varit på BUP och det gick skit. Matschemat behöver tydligen förändras.
Jag fick en panikångestattack när jag kom hem. Jag är så trött på detta och vill verkligen bli frisk, samtidigt som jag inte vill ändra eller släppa på kontrollen.
Jag har släppt hela mitt liv pågrund av detta så vad ska jag göra när jag inte har kontrollen över maten?
Jag har fått en ny medicin som ska hjälpa mot ångest och få mig att sova lättare, då jag knappast kan sova längre.
Nu ska jag ner och äta kvälls fika och jag känner ångest svämma över mig. Jag orkar inte leva detta liv längre, men jag känner ingen makt för att kunna ändra på det.
– Utdrag ur min dagbok några veckor in i behandlingen
Kram dotter❤️
Lämna en kommentar